Pia & Fredrik

Försov mig för andra dagen på rad. Inte så att jag blir sen till föreläsningen eller något, men så att jag inte hinner med det jag tänkt före skolan.

Men en sak jag funderar på runt att försova sig är.. varför är man tröttare om man försovit sig än om man kommit upp i tid? Så är det för mig, åtminstone. Men det verkar ju helt ologiskt, för om man försover sig har man ju sovit längre än man skulle – då borde man ju vara mer utvilad?

Känns som det hela hänger ihop med att if you snooze, you lose. Det verkar inte komma något gott ur att snooza. Förutom att man håller kvar den där perfekta värmen under täcket då, såklart.

Eftersom jag (tydligen) är dålig på att lägga in lite bilder i mina blogginlägg tänkte jag försöka mig på en egen liten utmaningar. Jag råkar gilla utmaningar Någon gång i veckan ska jag blogga från mobilen – med den senaste bilden jag tagit med mobilkameran. Kul va? Äsch, vet inte.. kanske kan bli kul?

Här är då veckans mobilinlägg med bild. På bilden har vi den burk jag gjorde i ordning igår av de Riesen’s jag aldrig åt i lördags (på min ”inte LCHF-dag”). Mer eller mindre hela påsen godis, haha. Det är liksom inte riktigt lika gott som jag tänker mig längre. Kanske lika bra egentligen?

Nu står burken i frysen, hur som helst. För vem skulle vilja gå och pilla på fruset godis (även om man kan bli sjukt sugen)? Inte jag. Eftersom jag hatar att slänga saker kändes det här som bästa lösningen Sen får vi se om jag vill ha mina godisar 4 februari istället, på min nästa ”inte LCHF-dag”.

Haha, blev kanske inte så kul för er som följer mig på twitter med den här bilden, eftersom jag redan berättat precis samma sak där, tillsammans med samma bild. Men.. det var den senaste jag tagit

Det finns några saker, bland mat och dryck, jag aldrig tyckt om. De flesta är saker man sa att äsch, det där kommer du gilla när du är vuxen om till mig när jag var liten. En av de sakerna jag hatade som liten var kaffe, och nu under praktiken i höstas började jag dricka just kaffe. Plötsligt blev jag vuxen!

Började fundera på vad det mer är för saker jag ”lärt mig” tycka om de senaste åren. Blev två små listor av det (för jag älskar listor), en av dem om saker jag tyckt om men inte gillar längre (liten bonus.. eller nåt?):

Mat och dryck jag förr inte tyckte om:
kaffe
vin
kokt/grillad lax
senap
mörk choklad
nudlar
mögelost

Mat och dryck jag förr tyckt om:
äppeljuice
lever
blodpudding
havrekakor
sockerkaka

Haha, nu när jag tittar på det här inlägget känns det som en så sjukt lustig och liksom.. bortskämd lista. Ät det som bjuds, liksom?! Men men

Hur skulle dina såna här listor se ut?

Under förra året, då Dutten började prova på LCHF, var jag skeptisk till det hela. Jag älskar ju potatis! Hur kan man leva utan potatis?! Men framåt hösten började jag också bli nyfiken och började läsa på lite och konstaterade att jag kan ju faktiskt prova och se hur det känns. Eftersom jag älskar tydliga starter på saker (är en typisk börjar på måndag- eller börjar på första dagen på månaden-människa) började jag därför prova på LCHF nu den 1 januari. Sen dess har det varit LCHF som gäller och det har gått väldigt bra hittills, men framförallt känns det väldigt bra. Jag mår bra.

Eftersom det finns så mycket jag tycker om som inte är okej enligt LCHF har jag bestämt mig för att försöka släppa dieten varannan lördag, så jag inte börjar fuska massa istället. Min plan förutom det är att prova på LCHF fram till 1 november, alltså 10 hela månader.

Det första många undrar över när man börjar med en diet är givetvis hur mycket jag gått ner i vikt eller hur mycket jag vill gå ner i vikt. Viktfrågor, helt enkelt. Jag vet vad jag vägde precis innan jag började med LCHF men jag har inte vägt mig sen dess. Det finns kilon att ta av och jag skulle inte skadas av att gå ner i vikt. Men där lämnar jag den frågan just nu. Kanske är det för personligt?

Det jag undrar är: har vi några läsare som också LCHF’ar?

Är fortfarande jätteosäker på vad jag ska blogga och inte blogga. Jisses, när jag bloggade ”normalt” förr flöt det bara på. Nu när jag haft så långa uppehåll vill jag plötsligt inte lämna ut saker längre. Tänkte att jag kunde skriva om vad som händer i skolan, eller det lilla som planeras runt bröllopet, eller om jobb och sånt, men så fort jag ens kommer på tanken tänker jag direkt att det vill jag inte skriva, det är ju personligt och så blir det inget blogginlägg. Sen tänker jag ibland att jag kan ju lägga upp ”den där bilden jag tog innan idag”, men det blir samma sak. Det är ju personligt.

Borde kanske börja bloggträna mig själv, för det här funkar väl ändå inte?

Man skapar många saker, exempelvis mobiler och datorer, för att dem ska hålla en viss tid. Deras tänkta livslängd bestäms redan under utvecklingen och påverkar val man gör angående material och teknik. En mobil exempelvis byggs för att hålla i kanske.. 2 år? En laptop kanske byggs för att hålla i 3 år. Sen börjar den plötsligt krångla. Som om den börjar ge upp inifrån. Tycker ni jag har en poäng där eller är jag helt ute och paddlar mot strömmen?

En likhet jag kom att tänka på är glödlampan. Man kan ju skapa en glödlampa som aldrig går sönder, om man då inte slår sönder den givetvis. Det skulle vara en glödlampa där glödtråden inte brister efter en viss tid, enklast sagt. Men det gör man inte (och där är jag osäker, för det kanske man visst gör?) eftersom det skulle förstöra marknaden för glödlampor. Om alla har glödlampor som håller tills de slås sönder skulle inte lika många glödlampor säljas som man säljer idag. Glödlampor skulle inte längre vara en förbrukningsvara. De skulle kanske till och med gå i arv, precis som en möbel det inte är något fel på kan göra.

Då kommer vi äntligen till min fråga:
Vad i en mobil eller dator är ”glödtråden”?

Ja, ni ser ju hur bra det gick att börja blogga igen. Börjar med ett ”Välkommen tillbaka” och sen kommer inget mer på 5 dagar

I förra inlägget skrev jag ju hur som helst att det har hänt en hel del. Det behöver vi väl kanske inte gå in på detaljnivå med, men något som har hänt är att vi har förlovat oss. Det gjorde vi egentligen då vi redan hade bestämt när och var vi ville gifta oss, så vigseln är dessutom redan bokad och planeringen är i full gång. Eller ja, från min sida är planeringen i full gång eftersom jag är ett galet planeringsfreak. Fredrik är, vet jag vet, lite lugnare på den fronten. Med all rätt, för det är ju ändå flera månader kvar och ingen av oss är intresserad av något sånt där galet, stort och vansinnigt bröllop man kan se på film. Men jag kan hitta saker att planera i månader runt det mesta så ingen är nog direkt förvånad över mitt planerande

Har förstått att en del vill hänga med lite i bröllopsplaneringen här genom bloggen – och det ska ni väl få göra Vi har dock en liten diskussion om hur mycket och hur öppet man borde skriva om det. Eller jag har en diskussion Fredrik tycker nog mest att jag ska lugna ner mig på fronten om att inte vilja vara för personlig på bloggen, haha.

Nu öppnar jag äntligen upp bloggen igen, på Fredriks önskan – så nu får han minsann blogga lite också! Själv har jag fortfarande bloggtorka, men kanske går det över om jag anstränger mig lite?

För er som inte följer varken mig eller Fredrik på twitter eller är vänner med någon av oss på facebook har ni missat en hel del. Givetvis. Våra liv stannar ju inte bara för bloggen läggs på hyllan.

Men nu är vi tillbaka så snaaart kommer ni nog känna er lite uppdaterade
Välkomna tillbaka och gott nytt år!

En sak jag stört mig på sen.. så länge jag kan minnas egentligen är ringar på ”fel” fingrar. Eller tår.. ringar på tår överhuvudtaget. Men nu tänkte jag fokusera på fingrar här.

Det är speciellt två fingrar jag inte riktigt klarar av. Ringar på tummar och det värsta: ringar på pekfingrar. Gah! Ryser bara jag tänker på det. Det här är något som verkligen, verkligen stör mig. Stör mig på ringar på långfingrar också i och för sig men det där med pekfingrar vinner över allt. Ringar på lillfingrar vet jag inte om jag sett någon med.. tack och lov för det, kanske?

Ja, jag vet att det är lustigt att störa sig på vad andra har på sig på vilket finger, men herregud.. det finns ett finger på varje hand som kallas för just ett ringfinger. Ska det vara så svårt att förstå var ringar hör hemma då?

Så. Nu känns det mycket bättre. Nu har jag fått avreagera mig lite. Nu kan vi alla skaka hand som vänner igen och ta av alla ringar som inte sitter på ringfingret. Capisci?

Fredrik: *läser Pias bio på twitter* ..bestämd?
Pia: Ja. Jag är bestämd. Jag vet vad jag vill ha.
Fredrik: HAHAHAHAHAHAAAA!!
Pia: Jag ÄR bestämd! När jag vet vad jag vill ha..
Fredrik: HAHAHAHA! *gråter lite*
Pia: Vaaad? Det är så! Var ju du som hjälpte mig med det där!
Fredrik: Jag sa att du är målmedveten! Inte bestämd!
Pia: Är visst bestämd..