Tröstmat?

En sak jag tänkt på, på tal om tröstmat, är att jag kopplar det till att man sitter och gråter när man äter. Man sitter där ensam i en tråkig lägenhet (det ingår i min mentala bild över folk som tröstäter) och gråter över att man är ensam och bor i en tråkig lägenhet (eller vad?) så man smäller i sig 400 gram Marabou samtidigt som man gråter över att man äter så jävla mycket choklad (kan ju inte vara nyttigt?).

Japp, min bild av tröstätare är en tragisk bild.
Men så är det ledsamt att vara ledsen också.

Dessutom låter det sjukaste av allt att man vill äta något när man gråter. Dels känner man väl ingen smak då och dessutom kan det väl knappast vara någon njutning?

Nä, hörrni, det är nog så att om man tröstäter sig fet behöver man ingen diet, man behöver en psykolog.

Pia